Något med ångest tror jag
Så eftersom jag alltid ältar detta i huvudet så och redan har pratat med min sambo om allt flera gånger så kanske man borde prova att skriva. Det kanske fungerade för Backman så might as well give it a try. Jag undrar om det är ångest jag har eller inte. För det mesta är jag glad och jag tänker att jag inte är deprimerad för jag kan känna glädje och se framemot saker. Men det är något som inte stämmer har jag inbillat mig iallafall. Jag är trött, så trött ibland och vill helst bara kura ihop mig i en liten boll på golvet och ligga där orimligt länge. Bara ligga där tills någon kommer och säger "Här kan du inte ligga" och allt man vill svara är "Håll käften, det kan jag visst". Jag känner att jag har något inom mig som vill ut men jag vet inte hur jag ska släppa ut det och det får mig att vilja skrika, bryta ihop, slåss och och sparka och vara destruktiv och bara säga "Åt helvete med alltihop". Bara rymma från verkligheten, springa långt, långt iväg från allt, längre än man egentligen orkar och sen är man så trött så det kanske inte känns lika mycket. Det känns som man kommer explodera och man bara går och väntar på den utlösande faktorn. Man väntar på att något ska hända som gör det okej att bryta ihop och faktiskt ligga där på golvet. Väntar på att en morgon inte orka resa sig upp ur sängen. Det känns om att förr eller senare kommer man gå sönder. Jag vet inte om jag skulle säga att det gör ont, ibland gör det ont men kanske mer att det kliar. Någonstans på insidan, någonstans i bröstet, innanför bröstkorgen. På samma ställe som glädjen sitter när man blir glad. Som ett stort irriterande myggbett som kliar som en förbannelse och som man vet att man inte ska klia rakt på. För om man kliar rakt på ett myggbett så svider det och blir värre. Så man nöjer sig med att klia runt om och ignorera tills det går bort. Jag tror inte det fungerar så med detta. Ibland är känslan stark men oftast är den inte så stark. Den finns dock alltid där så fort man har en ledig stund eller eller tid att tänka.
Man är arg. På allt och inget. Mest på sig själv faktiskt. Om något går fel eller om man har gjort något litet fel och man blir tillsagd så blir det alltid så stort och personligt. Även fast man vet att det inte ska vara personligt och att felet egentligen var litet. Så försöker man göra bättre nästa gång. Men man gör fel igen. Blir tillsagd igen. Blir lite större och personligare. För man vet att det är fel. Man visste att det var fel redan innan man gjorde felet. Man vet att man inte borde göra det, man borde ha lärt sig. Men så gör man felet en tredje gång, en fjärde, en femte, en sjätte och sen har man tappat räkningen. Man blir arg och säger till sig själv "Vad är det som är så svårt? Varför lär jag mig aldrig?" Man vet ju att man gör fel. Missar en skylt där, glömmer en inställning där, en lapp där, tappar bort en grej här. Man är oerhört medveten om precis hur fel man gör. Man vet också att man gör det större än vad det är. Men det bara känns så. Det känns väldigt allvarligt för man borde ju lärt sig så man undrar vad det är för fel på en själv. Man börjar tvivla på sig själv, tvivla på att man någonsin kommer klara det. Tvivla på att man någonsin kommer få ett jobb för vem vill anställa mig som gör så många fel? Så vänder man det innåt och straffar sig själv. Man tar upp underarmen och kollar på de gamla märkena som nästan har försvunnit och tänker att man ska inte, man borde inte. Men så letar man instinktivt efter något vasst iallafall. Man tänker åter igen att man inte ska och inte borde. Men så tänker man "Bara lite". Det känns som man förtjänar det. Man förtjänar smärtan. Man tycker nästan om den. Smärtan är det närmaste man kommer vad som känns på insidan just då. Det känns rätt på något sätt. Man förtjänar smärtan och märkena för alla dumma fel man har gjort. Men man vet att det också är fel. Efteråt ägnar man för mycket tid åt att kolla på märkena. Man kommer på sig själv med att ofta stryka med fingrarna över dem. De blir som ett kvitto på att man inte är okej. På att man inte hittar på allt. På att den konstiga känslan i bröstet är lika riktig som i armen. Den är bara svårare att förstå.
